Ensidighet
Insåg just en sak, fan vilket ensidigt perspektiv jag skrev om i “En saga om bla bla bla”. Låter ju som om jag skyller allt på han, allt var hans fel bla bla bla, vilket det självklart inte är. Det hela känns som om jag återvänder till när vi läste “Internationella relationer” i högstadiet, inget är HELT någons fel osv.
För det första, jag var inget jävla underbarn på att prata jag heller. Inte direkt HAN som inte pratade, det krävs två eller flera parter när det gäller kommunikation.
För det andra, en del av tårarna framkallades väl lika mycket av mig som av han.
För det tredje, att skylla på han för att några av mina relationer inte gick att reparera är ju bara käpprätt åt helvete. Det var MINA kompisar. Det var MITT liv. Alltså borde det varit MITT ansvar att hålla koll. Och kan man inte reparera ett förhållande efter ett år, ett halvår med ditten och datten är det kanske inte riktiga vänner ändå. De jag faktiskt gillade innan gillar jag nu med, med undantaget för en, vilket iof var en dömd relation redan från början.
Kontentan av det hela är typ “Jag kan inte ta ansvar över hur han mår, han kan inte ta ansvar över hur jag mår”. Fast självklart ska man försöka hjälpa till om det behövs och så. Vilket jag försökte. Även om jag ibland knappast var en ängel. Nu babblar jag. Det var länge sedan. Typ. Tror jag. Nu tänker jag kolla Superman Returns, åtrå Clark i glasögon och kontemplera mitt liv. Vem fan använder ordet kontemplera egentligen? Jäkla ordbajsare.
Sentimental
Fan. Blev alldeles sentimental nu. Saknar stålfors, när allt var så enkelt. Tror jag. Är nog bara för jag glömt bort alla problem jag hade då. Selektivt minne.
Hm. Nä. Väljer att sakna sommaren mellan Stålfors och Rekarne. Då var allt enkelt. Innan Nille. Innan jag blev förälskad i en av mina bästa vänner. Innan jag tappade kontakten med alla mina vänner. Innan jag gick och blev en blandning mellan en silvertejpad själ, ett järnjutet hjärta och alldeles för jobbiga upplevelser. Då var allt bra.
Men nu, två och ett halvt år senare, är en hel del så mycket mycket mer komplicerat. Men ändå inte. Apskaft. Tillochmed frågan om det är komplicerat eller inte är komplicerad. Eller så tänker jag bara för mycket. Nille sa alltid det. Nille var iof galen.
Äh. Nu argumenterar jag Ad Hominem mot mig själv. Hur fel blir inte det?
För oss som var vegetarianer, handlade på second hand och lyssnade på Doktor Kosmos var Grön Ungdom ett naturligt valet i början av 00-talet (när vi ratat Ung Vänster). Särskilt om man gillade överkokta linsgrytor och kramhögar.
En saga om självmord och drogmissbruk
Hela min gymnasiegång har varit rätt omvälvande. Hösten 2008 när jag gick mitt första år, hände nämligen något; Jag hamnade i en skadlig relation.
Det började som vilken relation som helst. Man började prata, man fortsatte prata, man träffades mer frekvent och helt plötsligt satt man där i soffan och hade vad man som novis på intimitet ansåg vara hångel men vad jag numera närmare skulle klassa som någon form av kampsport.
Allt var väl i kanske en månad, men efter ha anlänt hem tillsammans efter en träff på en restaurang förändrades allt. Vi hade långsamt glidit in på det här med livshistorier och efter att ha berättat hela mitt livs historia på kanske en kvart, jag är inte allt för intressant egentligen, fick jag höra historien om hans liv. Två alkoholister till föräldrar, misshandlad som barn, omplacerad hos dåliga vårdfamiljer, tveksamma vänner och absolut allra värst, ett drogberoende, amfetamin.
Jag har flera gånger ställt mig samma jäkla fråga. Varför gjorde jag inte slut då? Borde jag inte insett att relationen löpte en väldigt, väldigt stor risk att bli som det till slut blev? Jag insåg det nog, innerst inne. Men jag höll mig kvar, fortfarande nyförälskad. Det tog mig ett tag, men jag fick han faktiskt ur drogberoendet. Flera nätter låg jag sömnlös och fick våldhålla han, kallsvettig med abstinensångest.
Efter nyår, beslutade han sig för att hoppa av gymnasiet helt, inte ens gå till sin praktik som florist för att ha något att göra. Följdeffekten blev att han vände på dygnet. Gick och la sig när jag var påväg till skolan, hade jag tur kunde jag väcka han genom att ringa. Hade jag otur, vilket jag oftast hade, kunde han vara vaken länge nog för att säga hej, och sen somna om igen.
Sen om nätterna, när jag ville sova, skulle han vara vaken, ofta gärna vara sur på mig för att jag var osocial och tråkig. Ibland kunde jag vakna om nätterna när jag hörde ett snabbt klapprande, ljudet av tangenter som blev tryckta på. Efteråt fick jag veta vad det var, han bloggade. Det mesta var ångestdravel, en del var början på något som faktiskt skulle kunna räknats som personlig insikt och en del bara noteringar.
Så fortsatte det i 5 månader. Jag hann genomgå en längre depression själv, fick hjälp, tog mig ur och var tillbaka där jag började. Nästan vartannan helg slutade i tårar, bråk eller annan form av misär, men på något jävla sätt hade det ändå hänt under tiden. Jag hade lärt mig att älska han. Alla tårar, alla bråk, allt negativt var som bortspolat de stunder vi faktiskt hade det bra. När man vaknade på morgonen av att han kröp närmre var små mirakel. Inte för att han hade kunnat somna som en vanligare människa, nej, det berodde det snarare på att han varit vaken 36 timmar, utan bara den där känslan av värme som spred sig genom hela kroppen.
I maj 2009 fyllde han 18. Då kom det som jag tror blev dödsstöten i vårat tragikomiska förhållande, alkoholen. Hans syster har förlorat vårdnaden av sina barn pga alkoholproblem. Båda hans föräldrar var alkoholister. Deras föräldrar var alkoholister. Och med det i tankarna kan ni bara känna lite på själva idén om att introducera en laglig värld av alkohol i en redan så förstörd människas liv.
Fredagen efter hans 18-årsdag ringde hans fostermamma och berättade att han hade hittats liggande på gatan och förd till akuten för magpumpning. Efterföljande sommar var varje natt ett mindre helvete, väntan på att telefonen skulle väcka en igen, antingen för att han blev magpumpad eller den värsta mardrömmen, att han försökt ta livet av sig.
Som tur var så ringde aldrig telefonen om just det, även om jag visste att tankarna fanns där inne. Några gånger var han så nära. Istället plågade han sig själv. Ärren på armar och ben blev större och större, djupare och djupare och såg aldrig ut att riktigt läka.
Härnäst hände det troligen mest ironiska i hela den här historien. Det var dagen innan jag skulle börja skolan igen och jag var ute och gick med en kompis i kvällssolen. Jag får ett SMS där det står ”vi behöver prata”. Han dumpade mig dagen efter och jag blev alldeles förkrossad. Han, inte jag, gjorde slut, trots att det borde varit tvärtom för länge sedan.
Det gick inte mer än ett par dagar, sen fick jag ett till SMS där han sa att han behövde få prata ut igen. Han ångrade sig och förklarade att det där med att göra slut kanske inte var ett så genomtänkt beslut från hans sida. Jag ställde snabbt upp två scenarion i huvudet.
- Jag sa ifrån. Det fick räcka med tårar, bråk och illa behandling.
- Jag tog tillbaka han. Vi gör alla våra misstag och utan nya chanser kan man aldrig bättra sig.
Jag valde 2. Och ett tag gick det faktiskt väldigt bra. Tills det började gå sämre igen. Alla fel han gjort innan fortsatte han med, men jag hade lyckats vänja mig. Numera var det inte en så stor grej av att han berättade att han somnat i tunneln under tågstationen efter en krogrunda.
Vi lyckades pressa ur ytterligare än månad och någon vecka ur förhållandet. Efter 11 månader och två veckor gjorde vi slut. Någon enkel tår här och var, inget dramatiskt egentligen. Vi såg oss fortfarande som vänner. Kanske lite för bra vänner. Även om vi rent officiellt inte var ihop var det absolut ingen skillnad. Vi gjorde allt vi gjort innan. På precis samma sätt. Men nu var jag singel.
I början av december 2009 åkte han för första gången in på psyket. Han var där två veckor, släpptes ut, var ute en vecka eller två, åkte in igen, träffade mig mellan svängarna. Sen någonstans mellan nyår och början på februari 2010 beslutade vi att säga upp kontakten helt. Det sista jag hörde från han var när han ringde klockan 2 på natten när jag var hemma hos Aiklund med massa forumiter.
Efterföljande helger blev lite som en chock för mig. Jag insåg hur alla mina andra relationer med mina tidigare allra närmsta vänner antingen hade finhackats och eldats upp eller hade fått stora, stora sprickor. Av mina tre närmsta vänner hade jag bara kontakten med en av dem, troligen för han gick i min klass.
Återuppbyggnaden tog tid. Vissa relationer har faktiskt gått att rädda helt. Några fungerar, men har fortfarande stora sprickor på insidan. Någon enstaka känns som ett silvertejpat titanic. De allra flesta har jag tappat helt.
Nu får vi ta ett stort skutt framåt. Ända fram till dagarna innan julafton faktiskt. Då får jag ett mail. Från mitt ex. Han kommer ha permission från psyket under mellandagarna och skulle vilja träffas. Visst, svarar jag och en liten gnista hopp tänds. Han kanske börjar må bra?
Jag kunde inte haft mer fel. Han kommer 20 minuter för sent och är dyngrak. Medan jag försöker prata med han, jag hinner knappt få en syl i vädret, börjar jag inse att något känns fel. Sättet han säger saker på, sättet han lagt upp allt. Det känns som ett farväl och jag börjar misstänka att han faktiskt planerar att ta livet av sig. När jag kommer hem så ringer jag upp hans fostermamma. Hon berättar att han varit efterlyst i ett par dagar, att hon hittat självmordsbrev i hans rum. Polisen är inkallad, men vet inte riktigt vart de ska leta. Som tur var så kunde jag snappa upp vem han bodde hos, sa det till polisen.
Klockan mitt-i-natten får jag ett SMS. De har fått tag på han. Det krävdes 3 polisbilar, en ambulans och en husrannsakan, men de fick han och har fört tillbaka han till en sluten psykvårdsanstalt som specialiserar sig på fall som han. Förhoppningsvis släpps han inte ut på ett tag.
Prata om det.
I svallvågorna från debatten om Assange-våldtäktsanklagelser uppstod en annan debatt. Människor, främst kvinnor, började känna igen sig i historien som kvinnorna berättade om. Någon, jag vet inte vem, tog initiativet och startade taggen #Prataomdet på twitter. Känslosamma historier, laddade historier och en hel del bara rätt allmänna historier dök upp och gav ett helt nytt perspektiv. Nu, tänker jag bidra med min historia.
Jag var nyfyllda 15 år gammal. I födelsedagspresent hade jag fått en cykel. Jag hade bara månaden innan för första gången förälskat mig på riktigt. Olyckligt, bör noteras.
Där satt jag framför datorn. En oskyldig, naiv 15-åring, olyckligt förälskad, osäker på vem jag var, ja, livet var som livet bör vara för en 15-åring.
Sen hände något. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, men det bara hände. Jag kom i kontakt med en kille. Han var ett “par” år äldre än mig, han hade precis fyllt 19. Vi började prata. Vi träffades.
Sen hände det. Helt plötsligt låg jag där. Naken. I hans säng. Jag ville ju egentligen inte ha sex med han. Men, jag sa ju inte nej, även om jag funderade på det. Jag gjorde inget motstånd, även om jag tänkte på det. Det bara blev så. Vi var klara där i sängen skildes vi åt igen, och har aldrig pratat med varandra sen dess. Tur det, kanske.
Det tog ett tag innan jag började reflektera över händelsen. Varför hade jag gått med på det? Vad hade hänt egentligen? Räknas det… Som en våldtäkt? Även fastän det var utan våld?
Frågorna var för många, och för stora, för en naiv 15-åring som jag. Så jag tänkte inte mer på det och återgick till min cykel.
Det gick ett tag till. Sen berättade en kompis till mig en liknande händelse. Hon hade legat med en kille, fastän hon egentligen inte hade velat. Men hon, likt mig, hade ju inte sagt nej. Då började frågorna komma upp i huvudet igen, och nu var jag något mognare och kunde faktiskt börja försöka svara på frågorna jag ställde mig själv.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag vet inte varför jag gick med på det. Jag vet inte ens varför jag gick med på att träffa han. Jag vet inte hur jag ska klassa det. Hade jag dragit det till domstol, hade jag säkert kunna fått han fälld för sexuellt utnyttjande/övergrepp eller våldtäkt, bara på grund av åldersskillnaden.
Men det gjorde jag aldrig. Jag förstod inte varför. Jag mår ju inte dåligt av det. Men jag gjorde ändå något jag inte ville. Och nu, ett par år efter, ångrar jag det.
Sluta vara så snygg.
Deprimerande
Vill ni veta en hemsk, deprimerande och vansinnigt irriterande sak? Inte? Hepp. Det skiter jag i, tänker berätta iaf.
Oavsätt om jag går ut med högsta betyg i alla ämnen eller inte, kommer jag fortfarande ha för lågt för att ta mig in på Globala Studier. Jag kan få max 0.75 i merit. Skulle behöva 1.0.
Aja, får göra högskoleprovet istället.
Page 1 of 16
